Samarbetet mellan däckbranschen och Försvarsmakten har blottlagt stora brister i planeringen för den civila däckförsörjningen vid kris eller krig. En gemensam vilja att agera finns, men än finns delar som behöver redas ut innan en samlad handlingsplan finns på plats. Per-Ove Norell, Försvarsmaktens främste företrädare inom transporttjänst, höll ett föredrag om beredskapsfrågan på Däckbranschdagen 2025 och deltog även i ett panelsamtal med samma tema.
– Det är kul att branschen är så på kring det här och vill få tydlighet i vem som ska göra vad. Under Däckbranschdagen lyftes idéer som att spara begagnade däck och att bygga upp lager, säger Per-Ove.
Under dagen lyftes flera frågor som behöver konkretiseras. Vilka däcktyper ska lagras, var och hur länge? Vem ansvarar för logistiken och lagren? Ska vissa verkstäder klassas som samhällsviktiga verksamheter och personal krigsplaceras för att säkerställa Sveriges totalförsvarsförmåga?
– Det skulle också behöva klargöras om någon del av däckbranschen, så som vissa däckverkstäder, ska ses som samhällsviktiga verksamheter. I så fall blir personerna som arbetar där krigsplacerade på sina arbetsplatser, säger Per-Ove.
Från just in time till just in case
Däckförsörjningens sårbarhet påminner om situationen med munskydd under pandemin. När krisen slog till drog sig länder ur tidigare löften. Sverige blev utan.
– Det går inte att sitta och vänta på att någon annan ska komma till undsättning. Sverige behöver ha rådighet över sin egen försörjning, säger han.
Per-Ove betonar vikten av förhandslagring, både för att snabbt kunna agera vid kris och för att minska beroendet av globala kedjor. Ukraina är ett konkret exempel: vägar förstördes, fordon slets hårt och däck blev snabbt en bristvara.
– Sverige har ingen egen tillverkning av däck. Att arbeta med förhandslagring eller på andra sätt säkra inhemsk tillgång på däck är viktigt, förtydligar Per-Ove.
Från självförsörjande till importberoende
John Hamrin på Arméstaben berättar att även däckförsörjningen till Försvarsmaktens fordon har förändrats genom åren. Tidigare fanns tillverkning i Sverige och vi regummerade personbilsdäck, ändå fick vi brist på däck under andra världskriget. Idag är vi beroende av internationella kedjor.
– Sverige har tappat tänket kring uthållighet. Finland, till skillnad från oss, har aldrig sänkt garden, säger han.
Sedan 2014 har Försvarsmakten börjat återuppbygga förmågan, bland annat genom att minska däcktyper och samordna inköp. Men politisk styrning saknas och lagen om offentlig upphandling (LOU) försvårar flexibla lösningar.
Hur många däck krävs för en rimlig beredskap?
– Det vet vi inte, förmodligen betydligt fler än vi har idag även om lagerhållning i bra förvaringsmiljö förekommer. Många däckverkstäder arbetar med just in time, vilket gör att antalet däck man har på hyllan sällan är densamma nu för tiden som det var för några år sedan, säger John.
Hur förberedda är vi idag?
– Sedan 2014 har vi förbättrat vår förmåga. Beredskapen stärks i takt med att de ekonomiska medlen ökar. Dessutom ökar hela samhällets medvetenhet om behovet av beredskap, säger John.
Första steget till ökad beredskap
Både John och Per-Ove ser däckbranschens vilja att bidra, men efterfrågar tydligare samspel och struktur.
– Vi ser gärna att branschen själva skapar ett forum för att lyfta idéer och initierar dialog med oss. Däckexperterna sitter på viktig kunskap. Det är också avgörande att politiken visar vägen och ger uppdrag, säger John.
Däckspecialisternas Riksförbund (DRF) har redan påbörjat detta arbete. Förbundet arbetar nära andra branschorganisationer och deltar aktivt i dialogen med Försvarsmakten, samt Beredskapssektor Transport, privat och offentlig samverkan (BT-POS).
– Vi i branschen är beredda att ta ansvar och sitter inte stilla. För att komma framåt behövs spelregler och samordning. Därför har vi engagerat oss i det. Det handlar om att tillsammans med staten utforma avtal, samordningsmodeller och finansieringslösningar som håller för både vardag och kris, säger Jonas Roupé, vd på DRF.
DRF föreslår att arbetet nu konkretiseras genom beredskapsavtal med verkstäder och grossister, finansierad lagerhållning av däck och förbrukningsmateriel, samt genom en nationell plan för samordning, ansvar och uppföljning.
– Vi är en del av arbetsgrupperingen och det finns en tidsplan som är ambitiös men nödvändig. Fokus ligger på tunga fordon, men modellen måste fungera för hela samhällets mobilitet, för en sak är säker: utan däck står Sverige stilla, säger Jonas Roupé.
Tidsplan för ökad beredskap
2025:
• Q2: Kartläggning av fordon och verkstadsförmåga. Förslag på avtalsformer tas fram.
• Q3: Krigsplacering av verkstadspersonal inleds – målsättning 5 000 personer.
• Q4: Ett samordningsforum mellan myndigheter och bransch etableras.
2026:
Pilotprojekt testas. Målet är en robust metod för däck- och fordonsberedskap, med sikte på långsiktig försörjningssäkerhet i 25–50 år.
Det här reportaget finns också att läsa i Däcksnack nummer 3 2025.